Handen på dörrvredet. Hon samlade sig ett kort ögonblick innan hon öppnade dörren och gick in.
"Jag är här nu."
Det första halvåret skrek hon aldrig, inte en enda gång. Vad än Doktorn bad henne om eller utsatte henne för tog hon det med jämnmod. Hon uthärdade allt. Välkomnade smärtorna som en gammal vän. Efter sex månader kom vändpunkten. Först slog abstinensen efter Jonathan till med full kraft. Hon grät, skrek och svettades blod. Hon klöste på väggarna tills naglarna slets av. Hon bönade och bad om att få slippa fri och återvända till honom.
Ständigt metallisk blodsmak i munnen. Aldrig rätt blodsmak i munnen.
Hon led och plågades och terapin fortsatte oförtrutet.
När det högsta steget av blodsbandet slutligen löstes så var hon för nedbruten för att känna någon lättnad. Det kändes som ett hål i bröstkorgen. Terapin fortsatte.
Hon skrek allt oftare. Smärtan var inte längre en vän eller släkting eller ens en avlägset bekant att välkomna. Den var inte längre ens uthärdlig.
Och sedan kom sorgen. Den stora, förlamande sorgen efter Caleb. Kärleken som etsat sig så djupt i hennes innersta och som inte gick över. Hon hällde ut sin själ i Doktorns framsträckta händer. Hon ville inte finnas. Hon ville avsluta allt. Hon ville följa Caleb in i den slutgiltiga döden. Terapin fortsatte.
Och hon blev långsamt bättre igen. Starkare. Ledsnare. Skriken tystnade. Hon tystnade. Oavsett vad som hände så kunde hon inte förmå sig till att yppa ett enda ord. Terapin fortsatte.
Cykler upprepades.
Två år efter att hon öppnat dörren öppnades den igen. Hon var pånyttfödd, men som vem eller vad?
Terapin fortsätter.
"Jag är här nu."
Det första halvåret skrek hon aldrig, inte en enda gång. Vad än Doktorn bad henne om eller utsatte henne för tog hon det med jämnmod. Hon uthärdade allt. Välkomnade smärtorna som en gammal vän. Efter sex månader kom vändpunkten. Först slog abstinensen efter Jonathan till med full kraft. Hon grät, skrek och svettades blod. Hon klöste på väggarna tills naglarna slets av. Hon bönade och bad om att få slippa fri och återvända till honom.
Ständigt metallisk blodsmak i munnen. Aldrig rätt blodsmak i munnen.
Hon led och plågades och terapin fortsatte oförtrutet.
När det högsta steget av blodsbandet slutligen löstes så var hon för nedbruten för att känna någon lättnad. Det kändes som ett hål i bröstkorgen. Terapin fortsatte.
Hon skrek allt oftare. Smärtan var inte längre en vän eller släkting eller ens en avlägset bekant att välkomna. Den var inte längre ens uthärdlig.
Och sedan kom sorgen. Den stora, förlamande sorgen efter Caleb. Kärleken som etsat sig så djupt i hennes innersta och som inte gick över. Hon hällde ut sin själ i Doktorns framsträckta händer. Hon ville inte finnas. Hon ville avsluta allt. Hon ville följa Caleb in i den slutgiltiga döden. Terapin fortsatte.
Och hon blev långsamt bättre igen. Starkare. Ledsnare. Skriken tystnade. Hon tystnade. Oavsett vad som hände så kunde hon inte förmå sig till att yppa ett enda ord. Terapin fortsatte.
Cykler upprepades.
Två år efter att hon öppnat dörren öppnades den igen. Hon var pånyttfödd, men som vem eller vad?
Terapin fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar