Stormens öga

Runt omkring mig faller mina vänner handlöst och jag tycks befinna mig i stormens öga. Jag är lugn. Allt är lugnt. Jag mår bra. Inga problem med mig själv för tillfället. Hakuna Matata.

Det är så konstigt att jag mår bättre än på många år samtidigt som alla andra tycks falla från sina spår och in i något slags mörker. Jag vågar inte följa efter, för jag vet att då faller jag precis som alla andra. Jag vet det.

Men jag kan inte blunda heller. Kan inte blunda när hon med ironisk stolthet nu meddelar att hon kan kräkas så att det inte hörs utanför badrumsdörren. Kan inte låta bli att lyssna när han berättar om mardrömmarna som uppträder under vaka. Kan inte låta bli att bry mig när hon förtvivlat konstaterar att hon inte längre kan skilja upp från ned. Vet inte vad jag skall ta mig till när de får tusen nya rakbladsbett, skriver spaltmeter av sorg och sälta, rasar, faller och träffar botten (bara för att börja gräva). Jag vet bara inte hur jag skall reagera. Hur långt jag kan engagera mig innan jag själv dras med igen.

De snurrar runt mig i virvelvinden och jag vet inte om jag klarar av att sträcka mig efter dem. Det är så lätt att dras med i vansinneskarusellen. Det är så svårt att stanna med fötterna på jorden (nåja). Det är så svårt.

För jag är fortfarande lugn innerst inne. Jag har en underlig betryggande känsla av att allt kommer att ordna sig till sist.

Frågan är om det kommer att ordna sig för dem också, eller bara för mig?